det händer ibland att
...man känner sig som ett genetiskt experiment från en taskigt dubbad italiensk sci-fi-rulle. Känslan kommer smygande, man vet inte varifrån. Först bryr man sig inte heller men så kommer punkten då ursprunget faktiskt spelar roll.
...man vaknar med en urinstank som tagit besittning över lägenheten och inte tycks ha några avsikter att förhandla. Samtidigt börjar gårdagen rulla fram under sängen som en matiné på TV2. Tämligen oönskad.
...man finner sig själv mitt i en pågående diskussion om hur ryska författares toalettvanor påverkade deras verk och undrar var fan man har hittat sitt umgänge.
...man går omvägar på hemvägen i förhoppning om att komma vilse och på så vis finna sitt bättre jag i ett bättre hem i ett bättre liv.
...man undrar var i helvetets alla sunkhål och avkrokar man lagt sin hjärna, men upptäcker rätt snabbt att den vantrivs på sin vanliga plats. Kanske hade den hoppats på att få byta upp sig.
..,man försöker hitta ett sätt att vända sig själv ut och in så tarmarna släpar i backen och ryggraden trycks mot naveln, för att på så sätt ta reda på vad människor menar när det säger att skönhet kommer inifrån.
...man avskyr som tidsfördriv.
...man stöter på sin gamla skugga, pratar väder och värk samt avtalar ett nytt möte nästa tisdag.
...man lämnar lägenheten olåst när man lämnar staden för helgen och blir uppriktigt upprörd när man återvänder och fortfarande bor ensam
...Jag ser mig omkring och inser att min livsstil är välfärdsångest och den har givits mig genom att jag har. Jag har och vill egentligen hellre vara men det hade antagligen varit för lätt. Det är kampen som räknas för om man är nöjd med tillvaron kan man lätt bli lat. Och lathet är fulare än barnporr för då har man ändå en ambition.
...jag gräver ner mig fullkomligt och tycker att jag lyckats åstadkomma något. Och det är bra. Så länge man gör något till hundra procent så har man lyckats. Och lyckas är det enda som faktiskt krävs. Ska vi smaka på ordet? Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas vaddå? Jag har hellre något kvar.
...man älskar som tidsfördriv.
...man är man och då är man antingen den hatade kungen eller den misslyckade kvinnan. Hamnar jag i mitten sitter jag lösare än de båda första. Hittar jag ändå mig själv kommer jag vältas över ända av min egen logik. Jag föddes inte som förlorare det var en mödosam väg att bli en.
...att jag ser er för vad ni är ? bedömare, jag inser då att jag är bedömd och avrättad utan att jag kom till poängen. Samlar jag poäng försöker jag vara nån och nån vill man inte försöka vara, man ska hålla sig ur vägen för nån rusar framför dig och begår misstagen först. Mitt problem är att jag gärna vill se hur andras misstag ter sig ur mitt perspektiv
Det händer ibland mig.
...oskar är en spotloska i motvind som duckas och sedan träffar den fräkniga kinden på den tilltänkta kärleken (pyssla med bokstäverna där och du få "kräleken", "le en kräk" etc) och hon bara är som "this city is a vampire, she eats her kids, hide the bodies underneath the bridge" men vad gör det, för jag menar, det händer ibland att...