matiss

Vi står stadigt vid var sin grind och vaktar den för vaktandets skull. Våra ryggar stirrar på trästycken som pusslats ihop till kantiga förvaringsutrymmen som färgats blodröda så när som på de kritvita hörnen. Som en varning för det kantiga, en varning mot allt som sticker ut.

Jag har valt att slänga krossad sten över en amputerad mossmark och tvingar buskar att växa mot sin natur precis som jag tvingats växa mot min natur.

Du har lagt ett avskuret stycke svin på ett glödhett järngaller under tiden som världens mest utbredda drog slår i vågor över en aluminiumkant, mot dina framtänder och vidare ut i dina artärer. Vi har valt att kalla det idyll.

Vi har valt att bosätta oss två mil från allt vi är beroende av så vi måste spendera lånade pengar på att köpa bilar som kostar oss ännu mer pengar och som spottar gift på varje kilometer mellan staden och idyllen. Vi klagar på de bruna grantopparna som sprider sig över hemvägen över berget.

För varje beroende vi skaffar oss måste vi spendera pengar som vi måste skaffa oss så vi kan klaga på att vi saknar tid till lugnet och det meningsfulla. Ändå måste vi tvinga oss själva att tro på katalogerna. På att om det ser lyckligt ut så är det så, även om vi somnat osams rygg mot rygg i den nyköpta designsängen. Nästa gräl har redan borrat små perforeringar mellan fem människor genom ett köksbord i äkta ek. Det är som om vi medvetet låter bli att lösa problem mellan oss för att istället hitta nya saker att anse vara viktiga.

I källaren ligger en hög brädor i ett litet rum. Vi har inte tid att montera aggregatet och har tappat lusten till att basta ändå. Om jag inte hinner bygga skiten när ska jag hinna varva ner? Bättre att jobba lite till så jag har råd med hantverkare.

Bor man på landet är det klart att ungen ska ha en egen fyrhjuling och jag kommer och tänka på villaområdet som gränsade till löprundan jag sprang när det var viktigt att inte sitta still. Fem hus i rad, fem gigantiska studsmattor i rad, ett effektivt sätt att tidigt förhindra tanken på kollektivt ägande.

Men vi har ju lärt oss att andra människor är idioter så det är lika bra att byta ut staketet mot en mur det här året, det skulle visst vara rätt så smidigt sa en solariebrun uppkomling på teve 4.

Oreangefärgade ljud och jag vaknar nu. Det första jag minns är att jag ligger i sängen men det är inte mitt minne alls. Jag försöker minnas sena nätter men kommer över bilder av biljardbord och palmer vid oreangefärgade ljud det är varmt och män röker. Kapsyler på ett trägolv och det är sent.

Benen rör sig framåt på ett avslappnat sätt och det kan vara ölen eller musiken eller minnet av det här minnet. När allt speglas mot människorna man mött älskar jag dig alltid lite mer i minnet än vad jag gjorde då.

Det blir alltid lite mer när man tänker tillbaka, kanske vågar man överdriva det som inte är på väg tillbaka.

Jag är fortfarande vaken men det är mjukare nu, mina muskler är lite ömma och jag är mjuk. Mina lakan är skrynkligare nu när jag satt mig upp och jag vet at koppar måste diskas innan jag kan dricka kaffe.

nu är jag där igen

Hela dagen har jag snubblat över och hittat på svesjäl till att inte sitta still och göra det jag ska. Visst det var väl ingen onödig handling att åka ärenden åt farmor men resten av dagens fejsbokande, kringkörande, slöfikande, promenerande och soffliggande hade ju kunnat bytas ut mot t.ex. lite jobb.
Kombinationen taskig arbetsdisciplin och frilansande börjar ta ut sin rätt. Jeje, jag kommer nog att skärpa till mig när svälten sätter in.