matiss

men hur då?
I morgon börjar Borås open. En pristävling för estradpoeter. Mycket arbete bakom och mycket pengar. Mycket förberedelse för många poeter. Mycket spänning och stora förväntningar.

Visst det är stort.

Jag önskar bara att folk det här året begriper vilken fantastisk underhållning det kan bli på Slam. Finalen 21.00 på lördag borde vara obligatorisk. Du bör dyka upp redan 19.00 i morgon. Först tävlar trubadurerna och sen poeterna. Det snackas även bittra sanningar och ljuva lögner i borås kulturhus, vävarsalen från kl 18 fredag och 18.30 lördag. Kom dit och njut av gött snack och sköna människor.
kram
/M

Det ska smällas upp en staty i Borås. En nio meter hög Pinocchio i början av stadens paradgata. Oavsett vad man anser om det estetiska så har processen fram till förslaget klubbades fram varit, ska vi säga, pseudodemokratisk.

Spridda tankar kring ett uttjatat ämne.
 

Jajajaja, så var det dags igen. Den här krönikan skall med bestämda steg marschera mot långnäst konstfascism. Vi ska bara ta en liten omväg genom stadsparken först. Går man från Teaterbron och håller höger hamnar man på Direktörsgången. Det är en delvis asfalterad gång, ett brett promenadstråk. En smal liten svårupptäckt kostig leder av från Direktörsgången in i buskaget mitt emot hotellet, detta är Vävarstigen.

Ja lugna dig, nu kommer poängen. Hade de politiker som ansvarade för planeringen av stadsparkens stigar majoriteten av stadsbefolkningen i huvudet när de namngavs? Jag vet förstås inte med säkerhet men jag misstänker att det inte har gått så värst många direktörer per vävare i den här staden. Tvärtom tror jag att antalet textilarbetare som verkat i Borås skulle fylla upp direktörsgången med en fet råge. Enda anledningen jag kan tänka mig till att gången kallas efter minoriteten och stigen efter majoriteten är att direktörsrövar är betydligt bredare än importerade sömmerskors svultna stussar.

Det kanske är så och då ligger det i stadens historia att köra över folkets intressen vilket förklarar beslutet om att resa den långnästa fascisten bredvid tidningshuset.

 

Men jag måste ändå säga det att hellre nio meter italiensk sagofigur än ännu en ullsax eller knalle. Vi vet väl för skråen att det är en textilstad och jag är spyfärdig på alla dessa förslag i konstdebatten. Ok, bygg ut vävarstigen till motorväg då, det kan jag möjligtvis gå med på. Jag håller faktiskt med kultureliten om att konst ska provocera och väcka tankar samtidigt som den bör kunna märka ut vår stad på en karta. Jamen bygg då ett barnhem i Calcutta, i form av en jättevagina med en blinkande neonskylt som skriker ut BORÅS med nio meter höga bokstäver. Det provocerar, har ett syfte och sätter oss garanterat på världskartan.

 

Om du har råd att kasta ut en förmögenhet på en docka som inget annat önskar än att bli en levande pojke ska du, jag repeterar, SKA du istället lägga de pengarna på riktiga barn som behöver hjälp. Det hela är så sjukt att jag hoppas att förslaget bara är ett dåligt skämt för att ruska liv i våra trötta huvuden.

 

Men nu ska man ändå inte gnälla, eller jo man ska gnälla men ändå veta vad man gnäller över. Jag har ju hellre en odemokratisk staty i början av allégatan än rullande tanks och ett censurerat tidningshus. Vi måste sätta vår situation i proportion till andras. Men ändå, det är en långnäst fascism vi drabbas av i Borås, Sverige 2007.

"Så vad gör  vi?"
"Näe, javenne."
"Vi kan ju handla lite."
"....jo"

Så vi går över gatan till Willys. Det enda jag skulle behöva är lite havredryck och mandel. Kalle behöver inget alls. Jag kommer ut med lågbudgettryfflar och libabröd som innebär att jag måste köpa ännu mer att fylla dem med. Kalle blir själv förvånad över ostbågarna och boken om Karl den tolfte som han kånkar ut genom dörrarna.

"Fan Kalle, de är Europeiska köpmän och vi är uttråkade infödingar i höftskynke. När vi är rastlösa tenderar vi att hitta på något oönskat. Fast så länge de har glaspärlor och eldvatten att söva oss med kommer vi att hålla oss lugna."

Vi har blivit ett lättlurat folk. Kittla upp vår sinnen och locka med sött och glänsande så går vi vart du vill. Om det kommer intergalaktiska vikingar till jorden kommer vi lätt bli deras lättaste okupation.

det är dags för mig och Kalle att visa upp oss för den stora elaka aparaten, dags för oss att fly till bergen.

det finns bara ett sätt att rädda det här stället på. Minska konsumptionen men det vet vi ju redan

tittar på stolen nation, the planet och surplus börjar kasta delar av min garderob
försöker bestämma mig för att äga färre och köpa sällan
självinsikten för dagen dan att jag är lättpåverkad

leva rätt vara präktig wu wei slacker working class hero hero of the day det goda hjärtat det kalla leendet
och Mamma Tellus

det är mörkrött idag som en venpulserande kontrast mot det gröna friska och det svarta giftet
det är mörkrött idag som sårskorporna längs myocardiet
dagarna kantas av min ytterhud och det är den som skyddar mot dagarna
går och väntar på om en natt äntligen ska bli återfödelse som en längtan
given av varje misslyckat försök att somna bort borrmaskiner som svarta virveltankemaskar
gräver sig in genom hjärnhinnan
somna in i insomnia med de torra sårskorporna skavande mot hjärtats tunnaste hinna
somna ut igen och längta efter det röda och det söta
som en kontrast mot det kraftiga svarta och det friska gröna

...man känner sig som ett genetiskt experiment från en taskigt dubbad italiensk sci-fi-rulle. Känslan kommer smygande, man vet inte varifrån. Först bryr man sig inte heller men så kommer punkten då ursprunget faktiskt spelar roll.

...man vaknar med en urinstank som tagit besittning över lägenheten och inte tycks ha några avsikter att förhandla. Samtidigt börjar gårdagen rulla fram under sängen som en matiné på TV2. Tämligen oönskad.

...man finner sig själv mitt i en pågående diskussion om hur ryska författares toalettvanor påverkade deras verk och undrar var fan man har hittat sitt umgänge.

...man går omvägar på hemvägen i förhoppning om att komma vilse och på så vis finna sitt bättre jag i ett bättre hem i ett bättre liv.

...man undrar var i helvetets alla sunkhål och avkrokar man lagt sin hjärna, men upptäcker rätt snabbt att den vantrivs på sin vanliga plats. Kanske hade den hoppats på att få byta upp sig.

..,man försöker hitta ett sätt att vända sig själv ut och in så tarmarna släpar i backen och ryggraden trycks mot naveln, för att på så sätt ta reda på vad människor menar när det säger att skönhet kommer inifrån.

...man avskyr som tidsfördriv.

...man stöter på sin gamla skugga, pratar väder och värk samt avtalar ett nytt möte nästa tisdag.

...man lämnar lägenheten olåst när man lämnar staden för helgen och blir uppriktigt upprörd när man återvänder och fortfarande bor ensam

 

...Jag ser mig omkring och inser att min livsstil är välfärdsångest och den har givits mig genom att jag har. Jag har och vill egentligen hellre vara men det hade antagligen varit för lätt. Det är kampen som räknas för om man är nöjd med tillvaron kan man lätt bli lat. Och lathet är fulare än barnporr för då har man ändå en ambition.

 

...jag gräver ner mig fullkomligt och tycker att jag lyckats åstadkomma något. Och det är bra. Så länge man gör något till hundra procent så har man lyckats. Och lyckas är det enda som faktiskt krävs. Ska vi smaka på ordet? Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas vaddå? Jag har hellre något kvar.

 

...man älskar som tidsfördriv.

 

...man är man och då är man antingen den hatade kungen eller den misslyckade kvinnan. Hamnar jag i mitten sitter jag lösare än de båda första. Hittar jag ändå mig själv kommer jag vältas över ända av min egen logik. Jag föddes inte som förlorare det var en mödosam väg att bli en.

 

...att jag ser er för vad ni är ? bedömare, jag inser då att jag är bedömd och avrättad utan att jag kom till poängen. Samlar jag poäng försöker jag vara nån och nån vill man inte försöka vara, man ska hålla sig ur vägen för nån rusar framför dig och begår misstagen först. Mitt problem är att jag gärna vill se hur andras misstag ter sig ur mitt perspektiv

 

Det händer ibland mig.

det är konstigt att man kräver av sig själv att alltid ha något att säga
ännu konstigare att kräva av folk att de bör ta det till sig
märkligare ändå blir det när man finner fler som även de tror att de har något att säga som andra ska lyssna på
jag brukar sällan ägna dem uppmärksamhet

gatorna och bussarna fylls till bredden av oss fast ingen vågar se in i ögon
man kanske är rädd att finna sin egen ensamhet där

man kanske är rädd att finna någon annas vilja att berätta något
andras historia kan skrämma mig ibland
jag har fullt upp med min egen