matiss

Jag var på teater igår. Med nackont och 4timmaribilarsle och magen fylld till strupen av pastabuffé satt jag och tänkte plåga mig igenom föreställningen Änglar i Amerika på Borås stadsteater. Det blev inte så.

Från och med öppningsscenen försvann all tanke på min kropp och alla nervsignaler fastnade mellan scenen och kulturcentrat i hjärnan. Skådespeleri, scenografi och effekter var över mina förväntningar trots att tekniken strulade första akten.

Jag skulle ju kunna ge en recension av pjäsen men det är inte vad jag är ute efter.

Änglar i amerika var välspelad (Särskilt av Lars Erik Berenett) och engagerande och helt hysteriskt pretentiös. Jag vet inte hur det är där du rör dig, men i mina kulturella trakter har pretentiös blivit ett skällsord. Igår insåg jag att det är helt snett. Varför har konstnärliga pretentioner blivit fult?

Ja, jo jag vet väl varför. Ibland leder pretentioner till hiskeligt pinsamma kalkonframträdanden och att artister tar sig själva på skrattretande stort allvar. Det behöver inte vara så.

Visst är det vettigt och utvecklande med självironi och distans till det man sysslar med men ibland tycker jag gott att man kan få gå helt upp i sig själv och sina konstnärliga mål. Gör klart ditt pretto-verk i alla fall, det kan ju bli mästerligt.

Glöm bara inte att våra egna mästerverk kan vara andras kräkmedel. Fast man kan inte alltid bry sig om de andra, självironi är minst lika överskattat som pretentioner. Jag har tänkt ta mig själv på lite för stort allvar, blir det inte bra så får du i alla fall något att garva åt. En s.k. win-win-situation.