matiss

Klockan är strax före tjugo och jag har just rott hem en mycket improviserad lektion på kulturskolan. Min sal var låst och jag nyckellös så vi fick ånga upp till biblioteket och parafrasera lite i allmänhet.
Jag rör mig i halvhögt tempo mot Sandwalls plats och redan på allégatan hör jag svaga skorrningar från gitarren. Daniel Norgren spelar, det är magiskt. Mer om hans musik en annan gång.

Det första jag får syn på är fröken R med syster och andra gamla bekanta. Damen är just hemkommen efter två år i Afrika. Helt tokigt roligt att se den samlade R-trion igen, systrarna med skratten som skär genom jordskorpor.

Fler bekanta ansikten rör sig runt scenen som är en magnet för dem som har öron och intelligens. Jag är lite lagomt social. Det känns bra.
"Hej hur är det, se hur duktig jag är." Det gamla vanliga.

Men just nu känner jag mig lite duktig, första gången jag styr upp ett projekt i Borås Opens kaliber. Inte det största projektet under kulturveckan men tillräckligt stort för mig. I morgon kommer jag märka vad tre månaders förberedelser, promotande och slit (ja definitivt det) har varit värt. På lördag klockan 22.00 kommer jag känna vad det var värt för mig.

Det är märkligt hur vissa arbeten, hur roliga de än är, inte blir av utan ersättning. Andra projekt, pular man dygnet runt med för att man vill. Bara helt utan motivering och lön för mödan vill jag lägga en hel veckas inkomstlöshet på det här.

Borås Open det här året var ingen självklarhet. Det tog tid att övertyga sponsorer och hade det inte varit för att vi för en gångs skull var flera än den vanliga hjälten som ville engagera oss vet jag inte om det blivit vad det verkar bli. I år vet ni om det. Det har ni själva berättat. I år ska ni komma för även om ni inte gillar alla poeter, kommer det finnas någon ni verkligen kommer fastna för. Det brukar bli så.