matiss

Vi står stadigt vid var sin grind och vaktar den för vaktandets skull. Våra ryggar stirrar på trästycken som pusslats ihop till kantiga förvaringsutrymmen som färgats blodröda så när som på de kritvita hörnen. Som en varning för det kantiga, en varning mot allt som sticker ut.

Jag har valt att slänga krossad sten över en amputerad mossmark och tvingar buskar att växa mot sin natur precis som jag tvingats växa mot min natur.

Du har lagt ett avskuret stycke svin på ett glödhett järngaller under tiden som världens mest utbredda drog slår i vågor över en aluminiumkant, mot dina framtänder och vidare ut i dina artärer. Vi har valt att kalla det idyll.

Vi har valt att bosätta oss två mil från allt vi är beroende av så vi måste spendera lånade pengar på att köpa bilar som kostar oss ännu mer pengar och som spottar gift på varje kilometer mellan staden och idyllen. Vi klagar på de bruna grantopparna som sprider sig över hemvägen över berget.

För varje beroende vi skaffar oss måste vi spendera pengar som vi måste skaffa oss så vi kan klaga på att vi saknar tid till lugnet och det meningsfulla. Ändå måste vi tvinga oss själva att tro på katalogerna. På att om det ser lyckligt ut så är det så, även om vi somnat osams rygg mot rygg i den nyköpta designsängen. Nästa gräl har redan borrat små perforeringar mellan fem människor genom ett köksbord i äkta ek. Det är som om vi medvetet låter bli att lösa problem mellan oss för att istället hitta nya saker att anse vara viktiga.

I källaren ligger en hög brädor i ett litet rum. Vi har inte tid att montera aggregatet och har tappat lusten till att basta ändå. Om jag inte hinner bygga skiten när ska jag hinna varva ner? Bättre att jobba lite till så jag har råd med hantverkare.

Bor man på landet är det klart att ungen ska ha en egen fyrhjuling och jag kommer och tänka på villaområdet som gränsade till löprundan jag sprang när det var viktigt att inte sitta still. Fem hus i rad, fem gigantiska studsmattor i rad, ett effektivt sätt att tidigt förhindra tanken på kollektivt ägande.

Men vi har ju lärt oss att andra människor är idioter så det är lika bra att byta ut staketet mot en mur det här året, det skulle visst vara rätt så smidigt sa en solariebrun uppkomling på teve 4.

Oreangefärgade ljud och jag vaknar nu. Det första jag minns är att jag ligger i sängen men det är inte mitt minne alls. Jag försöker minnas sena nätter men kommer över bilder av biljardbord och palmer vid oreangefärgade ljud det är varmt och män röker. Kapsyler på ett trägolv och det är sent.

Benen rör sig framåt på ett avslappnat sätt och det kan vara ölen eller musiken eller minnet av det här minnet. När allt speglas mot människorna man mött älskar jag dig alltid lite mer i minnet än vad jag gjorde då.

Det blir alltid lite mer när man tänker tillbaka, kanske vågar man överdriva det som inte är på väg tillbaka.

Jag är fortfarande vaken men det är mjukare nu, mina muskler är lite ömma och jag är mjuk. Mina lakan är skrynkligare nu när jag satt mig upp och jag vet at koppar måste diskas innan jag kan dricka kaffe.

nu är jag där igen

Hela dagen har jag snubblat över och hittat på svesjäl till att inte sitta still och göra det jag ska. Visst det var väl ingen onödig handling att åka ärenden åt farmor men resten av dagens fejsbokande, kringkörande, slöfikande, promenerande och soffliggande hade ju kunnat bytas ut mot t.ex. lite jobb.
Kombinationen taskig arbetsdisciplin och frilansande börjar ta ut sin rätt. Jeje, jag kommer nog att skärpa till mig när svälten sätter in.

&

man minns dagen

omkastade

i fragment

man ska inte inhalera maten och hon pluggar till sjökapten, ska gifta sig med en same och jag vill åka till Tokyo och gå på IKEA

klockan är halv två en onsdag natt och onsdag är nyvaken och onsdag har inget socialt liv riktigt än

vi vet ju hur i morgon inte ser ut men disciplin och allt som måste göras blir lätt ett onödigt tvång

fast om något nära hade öppet för öl och cigg hade vi kanske gillat natten bättre nu, som du hade sagt

själv gillar jag nätter utan ensamhet bäst

det här är inte en sådan

Jajajaja, så var det dags igen. Den här krönikan skall med bestämda steg marschera mot långnäst konstfascism. Vi ska bara ta en liten omväg genom stadsparken först. Går man från Teaterbron och håller höger hamnar man på Direktörsgången. Det är en delvis asfalterad gång, ett brett promenadstråk. En smal liten svårupptäckt kostig leder av från Direktörsgången in i buskaget mitt emot hotellet, detta är Vävarstigen.

Ja lugna dig, nu kommer poängen. Hade de politiker som ansvarade för planeringen av stadsparkens stigar majoriteten av stadsbefolkningen i huvudet när de namngavs? Jag vet förstås inte med säkerhet men jag misstänker att det inte har gått så värst många direktörer per vävare i den här staden. Tvärtom tror jag att antalet textilarbetare som verkat i Borås skulle fylla upp direktörsgången med en fet råge. Enda anledningen jag kan tänka mig till att gången kallas efter minoriteten och stigen efter majoriteten är att direktörsrövar är betydligt bredare än importerade sömmerskors svultna stussar.

Det kanske är så och då ligger det i stadens historia att köra över folkets intressen vilket förklarar beslutet om att resa den långnästa fascisten bredvid tidningshuset.

Men jag måste ändå säga det att hellre nio meter italiensk sagofigur än ännu en ullsax eller knalle. Vi vet väl för skråen att det är en textilstad och jag är spyfärdig på alla dessa förslag i konstdebatten. Ok, bygg ut vävarstigen till motorväg då, det kan jag möjligtvis gå med på. Jag håller faktiskt med kultureliten om att konst ska provocera och väcka tankar samtidigt som den bör kunna märka ut vår stad på en karta. Jamen bygg då ett barnhem i Calcutta, i form av en jättevagina med en blinkande neonskylt som skriker ut BORÅS med nio meter höga bokstäver. Det provocerar, har ett syfte och sätter oss garanterat på världskartan.

Om du har råd att kasta ut en förmögenhet på en docka som inget annat önskar än att bli en levande pojke ska du, jag repeterar, SKA du istället lägga de pengarna på riktiga barn som behöver hjälp. Det hela är så sjukt att jag hoppas att förslaget bara är ett dåligt skämt för att ruska liv i våra trötta huvuden.

Men nu ska man ändå inte gnälla, eller jo man ska gnälla men ändå veta vad man gnäller över. Jag har ju hellre en odemokratisk staty i början av allégatan än rullande tanks och ett censurerat tidningshus. Vi måste sätta vår situation i proportion till andras. Men ändå, det är en långnäst fascism vi drabbas av i Borås, Sverige 2007.

...man känner sig som ett genetiskt experiment från en taskigt dubbad italiensk sci-fi-rulle. Känslan kommer smygande, man vet inte varifrån. Först bryr man sig inte heller men så kommer punkten då ursprunget faktiskt spelar roll.

...man vaknar med en urinstank som tagit besittning över lägenheten och inte tycks ha några avsikter att förhandla. Samtidigt börjar gårdagen rulla fram under sängen som en matiné på TV2. Tämligen oönskad.

...man finner sig själv mitt i en pågående diskussion om hur ryska författares toalettvanor påverkade deras verk och undrar var fan man har hittat sitt umgänge.

...man går omvägar på hemvägen i förhoppning om att komma vilse och på så vis finna sitt bättre jag i ett bättre hem i ett bättre liv.

...man undrar var i helvetets alla sunkhål och avkrokar man lagt sin hjärna, men upptäcker rätt snabbt att den vantrivs på sin vanliga plats. Kanske hade den hoppats på att få byta upp sig.

..,man försöker hitta ett sätt att vända sig själv ut och in så tarmarna släpar i backen och ryggraden trycks mot naveln, för att på så sätt ta reda på vad människor menar när det säger att skönhet kommer inifrån.

...man avskyr som tidsfördriv.

...man stöter på sin gamla skugga, pratar väder och värk samt avtalar ett nytt möte nästa tisdag.

...man lämnar lägenheten olåst när man lämnar staden för helgen och blir uppriktigt upprörd när man återvänder och fortfarande bor ensam

...Jag ser mig omkring och inser att min livsstil är välfärdsångest och den har givits mig genom att jag har. Jag har och vill egentligen hellre vara men det hade antagligen varit för lätt. Det är kampen som räknas för om man är nöjd med tillvaron kan man lätt bli lat. Och lathet är fulare än barnporr för då har man ändå en ambition.

...jag gräver ner mig fullkomligt och tycker att jag lyckats åstadkomma något. Och det är bra. Så länge man gör något till hundra procent så har man lyckats. Och lyckas är det enda som faktiskt krävs. Ska vi smaka på ordet? Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas Lyckas vaddå? Jag har hellre något kvar.

...man älskar som tidsfördriv.

...man är man och då är man antingen den hatade kungen eller den misslyckade kvinnan. Hamnar jag i mitten sitter jag lösare än de båda första. Hittar jag ändå mig själv kommer jag vältas över ända av min egen logik. Jag föddes inte som förlorare det var en mödosam väg att bli en.

...att jag ser er för vad ni är ? bedömare, jag inser då att jag är bedömd och avrättad utan att jag kom till poängen. Samlar jag poäng försöker jag vara nån och nån vill man inte försöka vara, man ska hålla sig ur vägen för nån rusar framför dig och begår misstagen först. Mitt problem är att jag gärna vill se hur andras misstag ter sig ur mitt perspektiv

Det händer ibland mig.